Nos personalia non concoquimus. Nostri consocii (Google, Affilinet) suas vias sequuntur: Google, ut intentionaliter te proprium compellet, modo ac ratione conquirit, quae sint tibi cordi. Uterque consocius crustulis memorialibus utitur. Concedis, si legere pergis.
 
 
 

Aristoteles, Poetik
(Kap. 14 - 1453b1 - 1454a15)

Dichtung als Mimesis

sagsin.jpg (1095 Byte)

1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 sagdex.jpg (1082 Byte)

ΑΡΙΣΤΟΤΕΛΟΥΣ
ΠΕΡΙ ΠΟΙΗΤΙΚΗΣ
14

 Wie Furcht und Mitleid erzielt werden

 Textvorlagen: lateinisch: Didot - griechisch: Kassel - deutsch: C.Walz

   
zu cap.1 [cap.14]  
(1) Ἔστιν μὲν οὖν τὸ φοβερὸν καὶ ἐλεεινὸν ἐκ τῆς ὄψεως γίγνεσθαι, ἔστιν δὲ καὶ ἐξ αὐτῆς τῆς συστάσεως τῶν πραγμάτων, ὅπερ ἐστὶ πρότερον καὶ ποιητοῦ ἀμείνονος.  (1) Furcht und Mitleid kann durch die Äußerlichkeiten erregt werden, aber auch durch die Zusammenstellung der Begebenheiten selbst, was den Vorzug verdient und von den besseren Dichtern geschieht.
(2) δεῖ γὰρ καὶ ἄνευ τοῦ ὁρᾶν οὕτω συνεστάναι τὸν μῦθον, ὥστε τὸν ἀκούοντα τὰ πράγματα γινόμενα καὶ φρίττειν καὶ ἐλεεῖν ἐκ τῶν συμβαινόντων· ἅπερ ἂν πάθοι τις ἀκούων τὸν τοῦ Οἰδίπου μῦθον.  (2) Denn der Mythos muss, auch ohne dass man ihn sieht, so zusammengestellt sein, dass der, welcher den Hergang der Begebenheiten hört, wegen des Geschehenen schaudert und Mitleid empfindet, wie es einem gehen muss, wenn man den Mythos des Oidipus hört.
(3) τὸ δὲ διὰ τῆς ὄψεως τοῦτο παρασκευάζειν ἀτεχνότερον καὶ χορηγίας δεόμενόν ἐστιν. (4) οἱ δὲ μὴ τὸ φοβερὸν διὰ τῆς ὄψεως ἀλλὰ τὸ τερατῶδες μόνον παρασκευάζοντες οὐδὲν τραγῳδίᾳ κοινωνοῦσιν· οὐ γὰρ πᾶσαν δεῖ ζητεῖν ἡδονὴν ἀπὸ τραγῳδίας, ἀλλὰ τὴν οἰκείαν.  (3) Dies durch Äußerlichkeiten zu bewirken ist unkünstlerisch und macht Aufwand. Diejenigen aber, welche durch Äußerlichkeiten nicht das Furchterregende, sondern nur das Wundervolle bezwecken, haben mit der Tragödie nichts zu schaffen; denn man muss von der Tragödie nicht jedes Vergnügen suchen, sonder nur das ihr eigentümliche. 
(5) ἐπεὶ δὲ τὴν ἀπὸ ἐλέου καὶ φόβου διὰ μιμήσεως δεῖ ἡδονὴν παρασκευάζειν τὸν ποιητήν, φανερὸν, ὡς τοῦτο ἐν τοῖς πράγμασιν ἐμποιητέον.  (5) Da aber der Dichter das aus Furcht und Mitleid entspringende Vergnügen durch Darstellung bewirken soll, so ist offenbar, dass er dies in die Begebenheit legen muss.
(6) ποῖα οὖν δεινὰ ἢ ποῖα οἰκτρὰ φαίνεται τῶν συμπιπτόντων, λάβωμεν. ἀνάγκη δὴ ἢ φίλων εἶναι πρὸς ἀλλήλους τὰς τοιαύτας πράξεις ἢ ἐχθρῶν ἢ μηδετέρων.  (6) Wir wollen nun betrachten, welche Ereignisse furchtbar oder bemitleidenswert sind. Notwendig müssen solche Handlungen von Personen geschehen, die entweder untereinander Freund oder Feind oder keines von beidem sind. 
(7)  ἂν μὲν οὖν ἐχθρὸς <ἀποκτείνῃ> ἐχθρόν, οὐδὲν ἐλεεινὸν οὔτε ποιῶν οὔτε μέλλων, πλὴν κατ' αὐτὸ τὸ πάθος· (8) οὐδ' ἂν μηδετέρως ἔχοντες·  (7) Wenn aber ein Feind den anderen tötet, so liegt weder im wirklichen Vollbringen noch im Vorhaben der Tat etwas Mitleiderregendes, außer dem, was aus dem Leiden selbst entspringt. (8) Ebenso ist es bei denen, die weder Freund noch Feind sind.
(9) ὅταν δ' ἐν ταῖς φιλίαις ἐγγένηται τὰ πάθη, οἷον ἢ ἀδελφὸς ἀδελφὸν ἢ υἱὸς πατέρα ἢ μήτηρ υἱὸν ἢ υἱὸς μητέρα ἀποκτείνῃ ἢ μέλλῃ ἤ τι ἄλλο τοιοῦτον δρᾷ, ταῦτα ζητητέον. (9) Fallen aber diese Leiden unter Freunden vor, z.B. wenn ein Bruder den Bruder, oder ein Sohn den Vater, oder ein Sohn die Mutter tötet oder töten will, oder sonst etwas der Art tut, - solche Gegenstände muss man suchen.
(10) τοὺς μὲν οὖν παρειλημμένους μύθους λύειν οὐκ ἔστιν, λέγω δὲ οἷον τὴν Κλυταιμήστραν ἀποθανοῦσαν ὑπὸ τοῦ ᾿Ορέστου καὶ τὴν Ἐριφύλην ὑπὸ τοῦ Ἀλκμέωνος,  (10) Die überlieferten Mythen lassen sich nicht abändern , z.B. das Klytaimestra von Orestes, Eriphyle von Alkmeon ermordet wurde; 
(11) αὐτὸν δὲ εὑρίσκειν δεῖ καὶ τοῖς παραδεδομένοις χρῆσθαι καλῶς. τὸ δὲ καλῶς, τί λέγομεν, εἴπωμεν σαφέστερον. (11) aber man muss selbst erfinden und die überlieferten gut benützen. Was wir unter "gut" verstehen, wollen wir deutlicher angeben. 
(12) ἔστι μὲν γὰρ οὕτω γίνεσθαι τὴν πρᾶξιν, ὥσπερ οἱ παλαιοὶ ἐποίουν εἰδότας καὶ γιγνώσκοντας, καθάπερ καὶ Εὐριπίδης ἐποίησεν ἀποκτείνουσαν τοὺς παῖδας τὴν Μήδειαν·  (12) Die Handlung kann nämlich nach der Darstellungsart der alten Dichter mit Wissen und Einsicht geschehen, wie Euripides die Medeia ihre Kinder morden ließ.
(13) ἔστιν δὲ πρᾶξαι μέν, ἀγνοοῦντας δὲ πρᾶξαι τὸ δεινόν, εἶθ' ὕστερον ἀναγνωρίσαι τὴν φιλίαν, ὥσπερ ὁ Σοφοκλέους Οἰδίπους· τοῦτο μὲν οὖν ἔξω τοῦ δράματος, ἐν δ' αὐτῇ τῇ τραγῳδίᾳ, οἷον ὁ Ἀλκμέων ὁ Ἀστυδάμαντος ἢ ὁ Τηλέγονος ὁ ἐν τῷ Τραυματίᾳ Ὀδυσσεῖ.  (13) Die Handlung kann aber auch so geschehen, dass die Personen das Schreckliche, das sie vollbringen, nicht wissen und nachher das Freundschaftsverhältnis erkennen, wie der Oidipus des Sophokles. Hier nun liegt die Handlung außerhalb des Dramas; in der Tragödie selbst aber, wie der Alkmeon des Astydamas oder der Telegonos in dem Verwundeten Odysseus.
(14) ἔτι δὲ τρίτον παρὰ ταῦτα τὸν μέλλοντα ποιεῖν τι τῶν ἀνηκέστων δι' ἄγνοιαν, ἀναγνωρίσαι, πρὶν ποιῆσαι. καὶ παρὰ ταῦτα οὐκ ἔστιν ἄλλως. ἢ γὰρ πρᾶξαι ἀνάγκη ἢ μὴ καὶ εἰδότας ἢ μὴ εἰδότας. (14) Noch ist ein dritter Fall, dass der, welcher im Begriff ist, aus Unwissenheit eine grauenvolle Tat zu vollbringen, es erkennt, noch ehe er sie vollbringt. Außer diesem ist kein Fall möglich: entweder muss man handeln oder nicht, wissend oder unwissend.
(16) τούτων δὲ τὸ μὲν γινώσκοντα μελλῆσαι καὶ μὴ πρᾶξαι χείριστον· τό τε γὰρ μιαρὸν ἔχει, καὶ οὐ τραγικόν· ἀπαθὲς γάρ. διόπερ οὐδεὶς ποιεῖ ὁμοίως, εἰ μὴ ὀλιγάκις, οἷον ἐν Ἀντιγόνῃ τὸν Κρέοντα ὁ Αἵμων.  (16) Darunter ist das Schlimmste, wenn einer im Begriff ist, eine Tat wissentlich zu vollbringen und sie nicht vollbringt; denn dies erregt Abscheu und ist untragisch, denn es ist ohne Pathos. Daher kommt dies auch bei keinem Dichter vor, außer selten, wie in der Antigone bei Kreon und Haimon. 
(17) τὸ δὲ πρᾶξαι δεύτερον.  (17) Minder schlimm ist es, wenn die Handlung wirklich vollbracht wird, 
(18) βέλτιον δὲ τὸ ἀγνοοῦντα μὲν πρᾶξαι, πράξαντα δὲ ἀναγνωρίσαι· τό τε γὰρ μιαρὸν οὐ πρόσεστιν καὶ ἡ ἀναγνώρισις ἐκπληκτικόν.  (18) und dabei ist es schöner, wenn sie ohne Wissen geschieht, und die Erkennung erst nachfolgt. Denn dies erregt keine Abscheu und die Erkennung hat etwas Erschütterndes. 
(19) κράτιστον δὲ τὸ τελευταῖον, λέγω δὲ οἷον ἐν τῷ Κρεσφόντῃ ἡ Μερόπη μέλλει τὸν υἱὸν ἀποκτείνειν, ἀποκτείνει δὲ οὔ, ἀλλ' ἀνεγνώρισε, καὶ ἐν τῇ Ἰφιγενείᾳ ἡ ἀδελφὴ τὸν ἀδελφόν, καὶ ἐν τῇ Ἕλλῃ ὁ υἱὸς τὴν μητέρα ἐκδιδόναι μέλλων ἀνεγνώρισεν.  (19) Das Vorzüglichste aber ist das Letzte, ich meine, wie wenn im Kresphontes Merope im Begriff ist, ihren Sohn zu töten, ihn aber nicht tötet, sondern erkennt; und in der Iphigeneia die Schwester den Bruder; und in der Helle der Sohn die Mutter in dem Augenblick, in dem er sie ausliefern will, erkennt. 
(20) διὰ γὰρ τοῦτο, ὅπερ πάλαι εἴρηται, οὐ περὶ πολλὰ γένη αἱ τραγῳδίαι εἰσίν. ζητοῦντες γὰρ οὐκ ἀπὸ τέχνης ἀλλ' ἀπὸ τύχης εὗρον τὸ τοιοῦτον παρασκευάζειν ἐν τοῖς μύθοις· ἀναγκάζονται οὖν ἐπὶ ταύτας τὰς οἰκίας ἀπαντᾶν, ὅσαις τὰ τοιαῦτα συμβέβηκε πάθη.  (20) Deswegen wählen die Tragödien, wie längst gesagt wurde, ihre Gegenstände nicht aus vielen Geschlechtern. Denn da die Dichter nach Stoff suchten, wurden sie nicht durch Kunst, sondern durch Zufall darauf hingewiesen, dies in den Mythen zu bezwecken. Daher sind sie genötigt, an diese Häuser zu kommen, denen solche Leiden widerfahren sind. 
(21) περὶ μὲν οὖν τῆς τῶν πραγμάτων συστάσεως καὶ ποίους τινὰς εἶναι δεῖ τοὺς μύθους εἴρηται ἱκανῶς. Übe die Zusammenstellung der Begebenheiten und über die Beschaffenheit der Mythen ist nun  hinlänglich gesprochen. 
   
<ἀποκτείνῃ> in B invenitur | τὸν st. "τὸ" (nam τὸ... ἀναγνωρίσαι lectio nimis difficilior videtur). wegen st. "ob" | Leiden st. "beiden" | Bruder  st. "andern" | Einsicht st. "Kunde" | morden ließ st. "mordend dichtete" | grauenvolle st. "greuelvolle" |Letzte st. "Letztere"
   
   
   
(1) Ac potest quod timendum et miserandum ex aspectu nasci, potest etiam ex ipsa compositione factorum, quod est potius et poetae melioris.  (1) Ἔστιν μὲν οὖν τὸ φοβερὸν καὶ ἐλεεινὸν ἐκ τῆς ὄψεως γίγνεσθαι, ἔστιν δὲ καὶ ἐξ αὐτῆς τῆς συστάσεως τῶν πραγμάτων, ὅπερ ἐστὶ πρότερον καὶ ποιητοῦ ἀμείνονος. 
(2) Oportet enim etiam sine spectatione ita constitutam esse fabulam, ut qui audiat quae agantur fiantqee et inhorrescat et misereatur propter ea quae contingunt; id quod acciderit audienti Oedipi fabulam.  (2) δεῖ γὰρ καὶ ἄνευ τοῦ ὁρᾶν οὕτω συνεστάναι τὸν μῦθον, ὥστε τὸν ἀκούοντα τὰ πράγματα γινόμενα καὶ φρίττειν καὶ ἐλεεῖν ἐκ τῶν συμβαινόντων· ἅπερ ἂν πάθοι τις ἀκούων τὸν τοῦ Οἰδίπου μῦθον. 
(3) Spectatione autem hoc parare et ab arte magis alienum est et choregia indiget. (4) Qui vero non, quod timendum est, per spectationem, sed nonnisi, quod portentosum, comparant, nihil cum tragoedia negotii habent: non enim convenit quamcumque voluptatem exigere a tragoedia, sed quae ei sit propria.  (3) τὸ δὲ διὰ τῆς ὄψεως τοῦτο παρασκευάζειν ἀτεχνότερον καὶ χορηγίας δεόμενόν ἐστιν. (4) οἱ δὲ μὴ τὸ φοβερὸν διὰ τῆς ὄψεως ἀλλὰ τὸ τερατῶδες μόνον παρασκευάζοντες οὐδὲν τραγῳδίᾳ κοινωνοῦσιν· οὐ γὰρ πᾶσαν δεῖ ζητεῖν ἡδονὴν ἀπὸ τραγῳδίας, ἀλλὰ τὴν οἰκείαν. 
(5) Quoniam autem ex miseratione et timore voluptatem per imitationem debet comparare poeta, hoc factis inserendum esse manifestum est.   (5) ἐπεὶ δὲ τὴν ἀπὸ ἐλέου καὶ φόβου διὰ μιμήσεως δεῖ ἡδονὴν παρασκευάζειν τὸν ποιητήν, φανερὸν, ὡς τοῦτο ἐν τοῖς πράγμασιν ἐμποιητέον. 
(6) Quae igitur timenda quaeve miseranda ex iis, quae accidunt, dispiciamus. Necesse autem est aut amicorum inter sese tales actiones, aut inimicorum, aut neutrorum.  (6) ποῖα οὖν δεινὰ ἢ ποῖα οἰκτρὰ φαίνεται τῶν συμπιπτόντων, λάβωμεν. ἀνάγκη δὴ ἢ φίλων εἶναι πρὸς ἀλλήλους τὰς τοιαύτας πράξεις ἢ ἐχθρῶν ἢ μηδετέρων. 
(7) Quodsi inimicus inimicum occidat, nihil quod miserandum, neque dum facit neque dum facturus est, exhibet, nisi quod ad ipsam perpessionem attinet; (8) neque qui neutro modo sese habent.  (7)  ἂν μὲν οὖν ἐχθρὸς <ἀποκτείνῃ> ἐχθρόν, οὐδὲν ἐλεεινὸν οὔτε ποιῶν οὔτε μέλλων, πλὴν κατ' αὐτὸ τὸ πάθος· (8) οὐδ' ἂν μηδετέρως ἔχοντες· 
(9) Verum quando in amicitiis atrocia acciderint, veluti si frater fratrem vel filius patrem vel mater filium vel filius matrem occidat vel in eo est, ut occidat, vel aliud huiuscemodi committat, haec consectanda sunt. (9) ὅταν δ' ἐν ταῖς φιλίαις ἐγγένηται τὰ πάθη, οἷον ἢ ἀδελφὸς ἀδελφὸν ἢ υἱὸς πατέρα ἢ μήτηρ υἱὸν ἢ υἱὸς μητέρα ἀποκτείνῃ ἢ μέλλῃ ἤ τι ἄλλο τοιοῦτον δρᾷ, ταῦτα ζητητέον.
(10) Ac quas accepimus fabulas , solvere eas non licet, veluti CIylaemnestram peremptam ab Oreste d Eripliylam ab Alcmaeone:  (10) τοὺς μὲν οὖν παρειλημμένους μύθους λύειν οὐκ ἔστιν, λέγω δὲ οἷον τὴν Κλυταιμήστραν ἀποθανοῦσαν ὑπὸ τοῦ ᾿Ορέστου καὶ τὴν Ἐριφύλην ὑπὸ τοῦ Ἀλκμέωνος, 
(11) ipsum vero invenire decet, et traditis recte uti. Sed illud Recte, quid intelligamus, clarius dicamus.  (11) αὐτὸν δὲ εὑρίσκειν δεῖ καὶ τοῖς παραδεδομένοις χρῆσθαι καλῶς. τὸ δὲ καλῶς, τί λέγομεν, εἴπωμεν σαφέστερον.
(12) Potest enim sic fieri actio, ut veteres instituebant, a scientibus et intelligentibus, quemadmodurn etiam Euripides fecit occidentem liberos Medeam :  (12) ἔστι μὲν γὰρ οὕτω γίνεσθαι τὴν πρᾶξιν, ὥσπερ οἱ παλαιοὶ ἐποίουν εἰδότας καὶ γιγνώσκοντας, καθάπερ καὶ Εὐριπίδης ἐποίησεν ἀποκτείνουσαν τοὺς παῖδας τὴν Μήδειαν· 
(13) possunt porro admisisse, sed nescientes sese admisisse quod horrendum, et postea agnoscere cognationem, ut Sophoclis Oedipus. Hoc quidem extra fabulam; in ipsa autem tragoedia, ut AIcmaeo Astydamantis vel Telegonus ille in Vulnerato Ulixe.  (13) ἔστιν δὲ πρᾶξαι μέν, ἀγνοοῦντας δὲ πρᾶξαι τὸ δεινόν, εἶθ' ὕστερον ἀναγνωρίσαι τὴν φιλίαν, ὥσπερ ὁ Σοφοκλέους Οἰδίπους· τοῦτο μὲν οὖν ἔξω τοῦ δράματος, ἐν δ' αὐτῇ τῇ τραγῳδίᾳ, οἷον ὁ Ἀλκμέων ὁ Ἀστυδάμαντος ἢ ὁ Τηλέγονος ὁ ἐν τῷ Τραυματίᾳ Ὀδυσσεῖ. 
(14) Praeter haec tertium etiam, ut qui facturus est per ignorantiam aliquid inexpiabile, agnoscat ante facinus perpetratum. Ac praeter haec haud licet aliter: aut enim oportet facere, aut non, et  scientes aut non scientes.  (14) ἔτι δὲ τρίτον παρὰ ταῦτα τὸν μέλλοντα ποιεῖν τι τῶν ἀνηκέστων δι' ἄγνοιαν, ἀναγνωρίσαι, πρὶν ποιῆσαι. καὶ παρὰ ταῦτα οὐκ ἔστιν ἄλλως. ἢ γὰρ πρᾶξαι ἀνάγκη ἢ μὴ καὶ εἰδότας ἢ μὴ εἰδότας.
(16) Ex his vero scientem facturum esse et non facere pessimum: Habet enim quod foedum est, tragicum non habet: quippe atroci malo caret. Quare nemo similiter agit, nisi raro, ut in Antigona in Creontem Haemo.  (16) τούτων δὲ τὸ μὲν γινώσκοντα μελλῆσαι καὶ μὴ πρᾶξαι χείριστον· τό τε γὰρ μιαρὸν ἔχει, καὶ οὐ τραγικόν· ἀπαθὲς γάρ. διόπερ οὐδεὶς ποιεῖ ὁμοίως, εἰ μὴ ὀλιγάκις, οἷον ἐν Ἀντιγόνῃ τὸν Κρέοντα ὁ Αἵμων. 
(17) Perpetrare secundum est.  (17) τὸ δὲ πρᾶξαι δεύτερον. 
(18) Melius autem nescicntem patlrare, et post facinus agnoscere: abest enim foedum, et agnitio ad percellendum facit.  (18) βέλτιον δὲ τὸ ἀγνοοῦντα μὲν πρᾶξαι, πράξαντα δὲ ἀναγνωρίσαι· τό τε γὰρ μιαρὸν οὐ πρόσεστιν καὶ ἡ ἀναγνώρισις ἐκπληκτικόν. 
(19) Optimum vero postremum; hoc dico, ut in Cresphonte Meropa in eo est, ut occidat filium , non autem occidit, sed agnovit; et in Iphigenia soror fratrem; et in Hella filius, dum matrem tradere intendit, agnovit.  (19) κράτιστον δὲ τὸ τελευταῖον, λέγω δὲ οἷον ἐν τῷ Κρεσφόντῃ ἡ Μερόπη μέλλει τὸν υἱὸν ἀποκτείνειν, ἀποκτείνει δὲ οὔ, ἀλλ' ἀνεγνώρισε, καὶ ἐν τῇ Ἰφιγενείᾳ ἡ ἀδελφὴ τὸν ἀδελφόν, καὶ ἐν τῇ Ἕλλῃ ὁ υἱὸς τὴν μητέρα ἐκδιδόναι μέλλων ἀνεγνώρισεν. 
(20) Narn propter hanc causam, quod pridem dictum est, non circa multas gentes tragoediae versantur. Dispicientes enim non arte sed casu tale quid in fabulis instituere didicerunt; coguntur igitur ad has familias animum appellere, quibus eiusmodi calamitates accidrunt.  (20) διὰ γὰρ τοῦτο, ὅπερ πάλαι εἴρηται, οὐ περὶ πολλὰ γένη αἱ τραγῳδίαι εἰσίν. ζητοῦντες γὰρ οὐκ ἀπὸ τέχνης ἀλλ' ἀπὸ τύχης εὗρον τὸ τοιοῦτον παρασκευάζειν ἐν τοῖς μύθοις· ἀναγκάζονται οὖν ἐπὶ ταύτας τὰς οἰκίας ἀπαντᾶν, ὅσαις τὰ τοιαῦτα συμβέβηκε πάθη. 
(21) Iam de factorum compositione, et quales, esse fabulas deceat, satis dictum est. (21) περὶ μὲν οὖν τῆς τῶν πραγμάτων συστάσεως καὶ ποίους τινὰς εἶναι δεῖ τοὺς μύθους εἴρηται ἱκανῶς.
   
  <ἀποκτείνῃ> in B invenitur | τὸν st. "τὸ" (nam τὸ... ἀναγνωρίσαι lectio nimis difficilior videtur).
zu xap.1  
 
Sententiae excerptae:
Griech. zu "Aristot" und "Poet"
Literatur:
zu "Aristot" und "Poet"
817
Aristoteles
Kunst als Nachahmung der Natur
in: Küsters.. (Hgg.):Natur.., Schön.1991

823
Aristoteles
Poetik (Zur Tragödie)
in: Heise: Texte zur Theorie.., Stg.1970

2673
Aristoteles / Halliwell, Stephen
The poetics of Aristotle : translation and commentary
Chapel Hill : Univ. of North carolina Press, 1995

861
Aristoteles / Kassel, R.
Aristotelis De arte poetica liber
Oxford (OCT) 1965

1282
Ax, W.
Wissen und Handeln. ..14.Kap.der Aristotel.Poetik (1453b26-54a9)
in: Poet.Jhrb.21/1989,261

2681
Breitenbürger, Gerd
Metaphora, die Rezeption des aristotelischen Begriffs in den Poetiken des Cinquecento
Kronberg/Ts. : Scriptor-Verl., 1975

2670
Davis, Michael
The poetry of philosophy : on Aristotle's Poetics
South Bend, Ind. : St. Augustine's Press, 1999

2671
Doležel, Lubomír
Geschichte der strukturalen Poetik : von Aristoteles bis zur Prager Schule
Dresden (Dresden Univ. Press) 1999

2662
Ette, Wolfram
Die Aufhebung der Zeit in das Schicksal : zur "Poetik" des Aristoteles
Berlin (Lukas) 1,2003

2661
Fuhrmann, Manfred
Die Dichtungstheorie der Antike : Aristoteles - Horaz - "Longin" ; eine Einführung
Düsseldorf (Artemis & Winkler) ,[Überarb. Neuaufl. 2003]

2668
Halliwell, Stephen
Aristotle's Poetics
London : Duckworth, 2000

2669
Halliwell, Stephen
Aristoteles und Aristophanes. Anregungen zur Poetik des Aristoteles
Preßler, Guido-Frank. 1999

2674
Held, George F.
Aristotle's teleological theory of tragedy and epic
Heidelberg : Winter, 1995

2667
Holzhausen, Jens
Paideía oder Paidiá : Aristoteles und Aristophanes zur Wirkung der griechischen Tragödie
Stuttgart : Steiner, 2000

2663
Husain, Martha
Ontology and the art of tragedy : an approach to Aristotle's Poetics
Albany (State Univ. of New York Press) 2002

2666
Janko, Richard
Aristotle on comedy : towards a reconstruction of "Poetics II"
London (Duckworth) 2002

2665
Kim, Ŭn-ae
Lessings Tragödientheorie im Licht der neueren Aristoteles-Forschung
Würzburg (Königshausen & Neumann) 2002

2682
Kommerell, Max
Lessing und Aristoteles : Untersuchung über die Theorie der Tragödie
Frankfurt am Main : Klostermann, 4, 1970

2677
Leonhardt, Jürgen
Phalloslied und Dithyrambos : Aristoteles über den Ursprung des griechischen Dramas
Heidelberg : Winter, 1991

2659
Lurje, Michael
Die Suche nach der Schuld : Sophokles' Oedipus Rex, Aristoteles' Poetik und das Tragödienverständnis der Neuzeit
München (Saur) 2004

2169
Maas, P.
Bespr.Gudemann,Textüberlieferung der aristot.Poetik. Zu Menander
in: Kl. Schrft., München (Beck) 1973

2680
Merentites, Ioannes K.
Der Begriff der "Katharsis"· bei Aristoteles ("Poetik") und Goethe ("Wilhelm Meister")
München 1979

2658
Micalella, Dina
I giovani amano il riso : aspetti della riflessione aristotelica sul comico
Lecce (Argo) 2004

2685
Miesen, Karl-Jürgen
Die Frage nach dem Wahren, dem Guten und dem Schönen in der Dichtung in der Kontroverse zwischen Robortello und Lombardi und Maggi um die "Poetik" des Aristoteles
Warendorf : Schnell, 1967

2676
Moraitou, Despina
Die Äußerungen des Aristoteles über Dichter und Dichtung außerhalb der Poetik
Stuttgart (Teubner) 1994

347
Puelma, M.
Dichter u.die Wahrheit in der griech. Poetik von Homer bis Aristoteles
in: Mus.Helv.46/1989,65-100

2678
Puelma, Mario
Der Dichter und die Wahrheit in der griechischen Poetik von Homer bis Aristoteles. Abschiedsvorlesung gehalten an der Universität Freiburg Schweiz am 11. Mai 1988
Freiburg, Schweiz : Univ.-Verl., 1989

2657
Puttfarken, Thomas
Titian and tragic painting : Aristotle's 'poetics' and the rise of the modern artist
New Haven, Conn. (Yale University Press) 2005

2660
Schönert, Jörg
Mimesis - Repräsentation - Imagination : literaturtheoretische Positionen von Aristoteles bis zum Ende des 18. Jahrhunderts
Berlin (de Gruyter)2004

2672
Schrier, Omert
The "Poetics" of Aristotle and the "Tractatus Coislinianus" : a bibliography from about 900 till 1996
Leiden (Brill) 1998

2683
Schütrumpf, Eckart
Die Bedeutung des Wortes Ä“thos in der Poetik des Aristoteles
München : Beck, 1970

2664
Serra, Giuseppe
Da "tragedia" e "commedia" a "lode" e "biasimo"
Stuttgart (Metzler)2002

2679
Söffing, Werner
Deskriptive und normative Bestimmungen in der Poetik des Aristoteles
Amsterdam : Grüner, 1981

2684
Solmsen, Friedrich
Ursprünge und Methoden der aristotelischen 'Poetik'
Darmstadt : Wiss. Buchges, 1968

2675
Zierl, Andreas
Affekte in der Tragödie : Orestie, Oidipus Tyrannos und die Poetik des Aristoteles
Berlin : Akad.-Verl., 1994


[ Homepage | Hellas 2000 | Stilistik | Latein | Latein. Lektüre | Lateinisches Wörterbuch | Lateinischer Sprachkurs | Lateinische Grammatik | Lat.Textstellen | Römische Geschichte | Griechisch | Griech. Lektüre | Griechisches Wörterbuch | Griechischer Sprachkurs | Griechische Grammatik | Griech.Textstellen | Griechische Geschichte | LandkartenBeta-Converter | Varia | Mythologie | Bibliographie | Ethik | Literaturabfrage]
Site-Suche:
Benutzerdefinierte Suche
bottom - /Grie/aristot/aristpoet14.php - Letzte Aktualisierung: 29.12.2020 - 10:42